Väsentliga skillnader mellan mossor och lavar

Mossor och lavar kan vara till synes lika varandra, men de bägge växtgrupperna skiljer sig åt på flera sätt. Även om bägge grupperna till exempel inte har rötter har de skilda sätt att komma runt det problemet.

Mossa är en oftast grön växtgrupp som har funnits tillgänglig på jorden i omkring 450 miljoner år. De har inget rotsystem men har istället små rottrådar som förbinder växten med underlaget. De har dessutom en kort stam och bladliknande utskott. Mossa trivs där det finns mycket fukt och gärna är skuggigt. De kan gro över stenar och jord, men även andra underlag så som betong, tegel, eternit, skiffer samt asfalt.

Mossa tar upp vatten med näring löst däri genom evigt öppna porer i de bladliknande växtdelarna och håller kvar fukten. Det innebär att mossa är en oönskad gäst på tak. När vintern kommer fryser mossan och risken finns att den utbredda isen har sönder takpannorna. Det bästa sättet att ta undan mossa från takpannorna är manuell borttagning.

Mossa tycker om att växa i näringsfattig och sur jord som gärna har bristfällig dränering. Då tar mossan över eventuella grässorter. Gödslar man och sprider ut kalk samt dränerar sin trädgård kan gräset få fördelar och konkurrerar då ut mossan.

Man kan också använda sig av järnsulfat, som i butiken har namn som mossa gti och så vidare, för att kvickt avlägsna mossa. Man ska dock vara observant på att det är ett bekämpningsmedel och det måste användas med stor varsamhet. Man ska inte använda järnsulfat eller liknande preparat på takpannor för att ta bort mossa där eftersom dessa medel kan missfärga pannorna.

En del platser är mer lämpade för mossa än för gräs och man bör inte enbart hälla på bekämpningsmedel och låta det vara – då kommer mossan med all säkerhet åter. Ibland kan mossa vara oerhört fint i trädgårdar och ge en lummig atmosfär. Mossa tål långvarig torka utan att växtcellerna skadas. När det sedan blir blött igen kommer växten ånyo spira samt fortplanta sig.

Lavar däremot är inte en ensam planta utan en symbios mellan en alg alternativt cyanobakterie samt en svamp. Svampen bygger upp själva laven och i uppemot samtliga fall är det svampen som skänker den dess yttre. Svampen skyddar mot uttorkning och skapar skelett åt laven. Algen finns strax innanför det yttre skiktet och har för åtagande att bilda energi genom fotosyntes.

Lavar trivs som bäst där det är ljust och torrt. De är vanligtvis grå till färgen och kan bestå oerhört långa perioder totalt utan vatten med tanke på att de då går i torrdvala och inte har någon som helst tillväxt. Lavar tar upp all sin näring genom nederbörd. En del lavar växer över sten och kan utsöndra ämnen som sakta bryter ner stenen och därmed frisätter mineraler som laven kan tillgodogöra sig.

Det finns också lavar som växer på träd och får sin näring när vätska sipprar över värdväxten vilket innebär att dessa lavsorter tar mycket lång tid på sig att växa. De vanligaste lavsorterna är renlav samt islandslav. Det finns en lång tradition att nyttja lav i exempelvis mat eller att färga garn med det för att få naturfärger. Fulstopp

Som man kan observera så är påväxt och lavar i själva verket inte speciellt lika varandra, även om de i en del fall kan te sig så! Vill man avlägsna dom så är det lätt och varar längst med hjälp av Fulstopp.